Det är en upplevelse i sig att bara praktisera yoga med sig själv och den guidande härliga människan i plåtburken men det här var otroligt olik känsla. Jag gillar verkligen båda.

 

Att utöva dessa övningar i en miljö utanför hemmets bekvämlighet gav starkare möjligheter och en knuff till att ta med sig det man bygger på yoga mattan till världen utanför. Samtidigt så påverkas man av gruppen så när alla tycks vara där för sig själva vilket borde vara bra, så kändes det inte alls bra. Det kändes som att alla kunde dragit ett duschdraperi runt sig själva för det var vad de utstrålade. Inga mötande blickar, ingen social kontakt, göra mitt och gå hem, inte ens ett tack till vår superduktiga instruktör som gav oss den här upplevelsen. De ville vara avskärmade från världen.

Ska man ta en paus från världen, det är väl inte yoga?

 

Men det fantasiska istället. Våra övningar under passet var mjuka och varje rörelse hade en betydelse. Vi rörde oss hela tiden medvetet. Instruktören hade en så len och välvillig röst att det kändes naturligt för kroppen och sinnet att följa henne. Det var ett svårt pass när det gick sakta för min andning och mina tankar kändes närmare än tidigare, vilket gjorde att jag direkt kunde lägga märke till när jag tappade bort mig. Lärorikt och jag kände mig bubblande glad och nyladdad när jag var klar. c: 

 

Tack! c: